Charlie Kaufman

I detta double-special-edition-inlägg vill jag ta upp två filmer skrivna av Charlie Kaufman. "Konstigt" och "skruvat" är ord som brukar beskriva hans manus men enligt min mening är det som skiljer honom från andra är att under handlingen finns ett faktiskt budskap. Jag känner mig alltid lurad av knäpphet för knäpphetens skull. Samma sak gäller filmer som tar upp en extremt sorglig historia, tortyporr eller ultravåld. Bara för att man blir berörd gör det inte till en bra film! ("Säg att du älskar mig").
I Chalie Kaufmans filmer finns alltid något som fastnar och förändrar ens sätt att tänka. Han lyckas även med att hålla sig långt bortom linjen till pretentiöst som andra filmer med existentiella teman balanserar på ("I heart Huckabees"). 

I "Eternal sunshine of the spotless mind" från 2004 slår sig Kaufman ihop med regissören Michel Gondry, vilken jävla match made in heaven!
Filmen försöker inte spä på myten om den eviga kärleken eller att hitta "den rätta" utan snarare att vårda de bra minnen man har av något som kanske i slutändan blev pannkaka. Att relationer inte ska ses som en karriärs-stege som när den faller inte är värda någonting utan som små bubblor av fina ögonblick.

Jim Carrey - Joel Barish
Kate Winslet - Clementine Kruczynski

"Synecdoche, New York" från 2008 regisserar Charlie själv och tillhör inte mina absoluta favoriter men har vissa scener som påminner en om sin egen dödlighet som man hela tiden försöker förtränga. Tänker lite på vad Ann sa i "Mitt liv utan mig" att det var när hon fick veta att hon skulle dö som att hennes liv kändes som en dröm och det var först nu hon vaknade.
Själva handlingen beskriver en regissör som vill producera ett mästerverk som ska "handla om allt". Åren går och verket blir aldrig klart utan spirar ut i scener som handlar om när de repeterar scenerna. En film i en film i en film. Meta på meta.   

Philip Seymour Hoffman - Caden Cotard

Favoritscen:
http://www.youtube.com/watch?v=Z9PzSNy3xj0